Malin Anna Isabelle Johanson

Tar jag en ordentlig titt omkring i mitt rum så inser jag att det kommer ta en himla tid att packa ihop allt det här när jag väl flyttar ut. Alla som känner mig vet att jag har en förkärlek för att samla på mig saker. Detta kommer med all säkerhet bli ett stort problem när jag ta mitt pick och pack och antingen tvingas kasta hälften eller snällt lägga ner allt i flyttlådor, med all tid vad det innebär. Jag har ingen förklaring till varför jag samlar på mig alla dessa saker, men man vet ju aldrig när man kan få användning för dem i framtiden. Det är väl kanske det som är boven i detta syndrom - När kan man få användning för sakerna längre fram? Men egentligen, när det har gått fem år och man knappt kommer ihåg att man hade den där fruktansvärt fula polotröjan, som egentligen var ful från början, så kanske det är lika bra att göra sig av med den. Jag ska nog gå och se över några dammiga IKEA-lådor.

Onsdag den 12 mars kan väl sammanfattas som
en dag då jag gjorde ingenting och ingenting hände.

Jag vaknade till imorse vid 10-tiden och hörde hur regnet smattrade utanför fönstret. Bara en sån sak får mig att somna om på direkten. Lite innan tolv blev jag dock klarvaken och blir jag det finns det inte en chans att jag somnar om igen, tyvärr. Lunchen byttes ut mot frukost och lunchen i sin tur mot middagen. En dag utan något som helst innehåll men en dag som verkligen behövdes. Gamla O.C avsnitt rullades av och på under eftermiddagen - jag har blivit besatt igen. Framåt kvällen trippade jag vidare från C till mormor. Jag kan ju inte påstå att jag har bidragit till världfreden idag eller botat sjuka heller för den delen, men det var rätt skönt att verkligen inte göra någonting för en gång skull.

Jaha, ännu en arbetsdag avklarad. En ganska så skön arbetsdag måste jag säga. Kidsen var galna som vanligt, vissa mer än andra, så det var allt annat än lugna gatan. Lyckades få två små fyraåringar efter mig som kom fram och överaskade mig genom att smälla till mig i rumpan. Är inte ungar underbara? Att de sedan fortsatte den fina gesten med en snygg replik som; Tjena kexet, står du här och smular?, fick mig att fundera över vad det kommer att bli av den kommande generationen. Visst är det kul att man blir uppskattad på jobbet, men jag vet inte om det kändes som uppskattning. Mer som diskriminering.. av två småglin? Efter att ha bråkat med mig några gånger om fick jag till slut en kram och jag tror vi slöt fred i och med det, ungjävlar. Jag älskar mitt jobb!