Malin Anna Isabelle Johanson

Det är tur att det finns fyra personer

i den här stan just nu. Kanske fem..

....

Innefattar i år varken Alperna eller Sälen. I år blir det till att jobba.
Tur att man trivs på jobbet för där kommer jag bo fram tills nästa söndag.

So long!

Det är lite svårt att sammanfatta 32 dagar på resande fot, men jag kan ju givetvis försöka. Vi lämnade i alla fall Västerås för lite mer än en månad sedan. Soligt var det och soligare skulle det bli. Från Stockholm bar det av till Madrid och Barajas. Flygplatsen var som hela Västerås och när vi steg av planet och skulle leta efter vår terminal insåg vi att det skulle ta nästan en halvtimme att ta sig dit. Som tur var hade vi sex timmar på oss innan flyget startade mot Montevideo. Vi roade oss med min gamla kortlek från Korfu, svepte en donken och surplade i oss varsin Starbucks (Såsom jag har saknat det!). Trots storleken på flygplatsen så rekommenderar jag Barajas som ett ställe att mellanlanda på. Det gör jag däremot inte med Sao Paulo, men vi kan ta det senare.

I Vilket fall som helst lämnade vi Spanien och Europa bakom oss vid midnatt och en 12 timmar lång flygresa tog sin början. Flygmaten smakade skit och filmerna sög, men det var värt det när vi steg av planet. Stela som pinnar och vrålhungriga möttes vi av värmebölja. Vintern är verkligen alldeles för lång i Sverige. Det är synd. Tiden det tar för bagaget att infinna sig på rullbandet kan väl diskuteras, men vi var framme. Jag började gilla landet redan då. Efter en halvtimmes taxiresa var vi framme vid hotellet. De 10 första nätterna skulle nämligen spenderas i Montevideo, avkoppling & sol, och mycket sol blev det. Sol, bad (lite grann då vattnet var ganska kallt), shopping, frosseri, öl, vin, chivitos, La Passiva, biobesök, äckliga popcorn. Ja, dom har söta popcorn som smakar.. väldigt äckligt. Bio är billigt, mat är billigt, kläder är billigt. Ja, vi mådde bra om man säger så.

Efter 10 dagar i Montevideo bar det iväg med buss mot den lilla stan Piriapolis och spökslottet. Hotellet var jättefint, allt var jättefint. Men jag tror inte att varken Claudio eller jag vill dit igen. Jag är helt övertygad om att det försiggår skumma saker där om nätterna. Spöken och sånt där. Förutom nätterna var det ett trevligt ställe och vi fick även känna på lite karnevalsstämning. I Piriapolis upptäckte vi även något som måste införas i Sverige - Deli drops. Kalla det var dom vill, men glass från himlen. Det är allt jag har att säga. Vi tänkte ta oss upp på kulle och kolla utsikten, men den så kallade "liften" såg ut att behöva ha gått i pension för länge sen. Vi packade därför våra väskor efter tre dagar och begav oss mot nästa anhalt - Punta del Este. Buss är nog inte våran starka sida och med tanke på hur dom kör så mot vi väl som efter en hård kväll på Pluto när vi klev av efter en timme. Vi hade en tendens under resan att alltid vänta med att äta till vi höll på att dö av hunger och lite illamående båda två stapplade vi in med våra väskor på Days Inn i förhoppning på att få vårat rum så fort som möjligt. Det gick tyvärr inte då bokningen hade försvunnit. Ibland är det skönt att snacka skit om folk som står bredvid men ändå inte förstår. Tro mig. I vilket fall som helst löste det sig till det bättre och vi uppgraderade oss till en lägenhet. Veckan i Punta var great, mer än great. Strandhäng och jetski varvades med shoppning och god mat. Sista kvällen kilade vi iväg till casinot som låg precis vid lägenheten och käkade lite innan fyrverkeriet skulle dra igång karnevalen i Punta del Este. Man kände sig nästan som hemma den kvällen faktiskt. Beställde in lax medan radion spelade Amy Diamond (Ja, den svenska lilla tjejen) och senare på kvällen drog ett sjujävla fyrverkeri igång med högtalaren ekade med bland annat Roxette. Konstigt att de inte fattar vad vi säger?

Veckan i Punta gick asfort och sen var vi tillbaka på dom där himla bussarna igen. Dock gick det denna gång och vi styrde kosan mot Montevido igen för att vila upp oss lite innan Brasilien väntade. Den sista shoppingen gjordes och jag var ganska skeptisk emot om vi ens skulle släppas ur landet. Vi besökte gamla stan och gick minst en mil för att hitta en affär som sen visades sig vara stängd för att det var stängt. Vi glömde nog att vi inte befann oss i Vässan city då. Karnevalen höll på för fullt i Montevideo. I alla fall typ. Vi hamnade på något som vi skulle innebära lite samba och lite trummor. Vi hade så fel och begav oss därifrån ganska omgående efter att ha suttit och väntat i en timme på något som kallades Murgas. Fråga mig inte vad det var, min spanska är väldigt ringrostig. Det verkade i alla fall vara något som innefattade dålig humor..

Den 5 februari packade vi väskorna åter igen och tog en taxi mot flygplatsen. Nästa stopp skulle bli Sao Paulo där vi skulle mellanlanda OCH byta flygplats för att sedan ta oss till Rio. Jag kan rekommendera alla att aldrig byta flygplats och aldrig besöka Sao Paulo heller för den delen. Visserligen var vi trötta, irriterade och hungriga när vi åkte genom staden för att komma till flygplatsen, men det var inte mycket att hänga i julgranen. Just då var jag verkligen glad över att vara född i Sverige. Faktiskt. Då kändes Västerås helt okej. Trots trötta ben hann vi i alla fall med planet och 40 min plus en varm macka senare landade vi på Rio de Janeiros Internationella Flygplats. Det var lite creepy att komma på kvällen men till slut var vi framme vid Copacabana. Så som jag hade längtat. Resten är bara perfekt. Corcovado, Sockertoppen, SAMBAN som vi stod ut med i 11 timmar på en betongläktare, Copacabana, amerikanerna på hotellet som går till historien, George the taxidriver. Jag tror nog aldrig att jag har känt mig så religiös som när vi kom upp till Corcovado och jag tror nog aldrig att jag har älskat Sverige så mycket som jag gjorde när vi åkte förbi alla favellorna och såg de kommande Ronaldosarna sparka boll på ett igenvuxen gräsfält. Men jag åker gärna tillbaka igen, med glädje!

På återseende!