Malin Anna Isabelle Johanson

Jag hatar att släppa iväg folk, eller rättare sagt vänner, ur min åsyn. Men jag kan faktiskt släppa iväg dig, och dig, och dig och veta att det alltid kommer finnas kvar.
Såna saker gör att man sover gott om nätterna. Tur!

Det var nog lite mer party igår än vad
mitt huvud hann registrera.. förrän imorse!

Pluto börjar bli alldeles för uttjatat, men trots det befinner man sig där runt midnatt fredag efter fredag. Eller ja, så farligt är det i och för sig inte. Men ändå. Löningshelgen var väl okej. Efter en riktigt tjej-förfest hos Elin drog vi ner mot stan med runda ögon, eller fyrkantiga. Eller kanske både och? Carro skrämde iväg hela Pluto med sin underbara dialekt och sen var vi längst fram i kön helt plötsligt. Sophie och jag fick dock nog av Vässans stolthet (?) och stämplade ut - bokstavligen! Anhalt två blev Å2 och sen vidare till stället dit alla fyllehungriga drägg beger sig. Vi också. Efter många om och men och med lite hjälp så satt jag till slut på 94:an hem och grubblade över kvällen som varit. Det var med tunga steg som jag trillade innanför dörren och gick och la mig. En aning vemodig. Fick dock ett värmande samtal framåt småtimmarna så jag somnade ganska gott till slut. Dagen efter har varit precis som dagen efter brukar vara. Jag har varit fruktansvärt trött och kvällen spenderades hos Carro med tjejerna, Svensson Svensson och glass. Mina ögon går i kors, men ikväll av en helt annan anledning. För en gång skull kanske man skulle gå och lägga sig tidigt en lördagkväll? För att vara pigg imorgon? Jaja, nu ska jag försöka se i fall det finns kvar några rester i kylen och sen kanske sätta på en film. Då kommer jag garanterat somna.

Pigga och glada var Alex och jag imorse när vi begav oss till Friskis för ännu ett svettis-pass. Eller svettigt och svettigt vet jag inte om det blev. Med fyrkantiga ögon steg vi in å F&S och kollade på varandra med en blick som sa mer än tusen ord. Medel-passet byttes därför ut mot en mer lugnare pass.. Yoga. Jag vet inte om jag någonsin kommer förstå charmen eller nyttan med denna metod. Men det kändes ganska bra och det var ganska roligt faktiskt. Inte speciellt ansträngande. Men hjärnan fick i alla fall träna lite. Sen har jag svårt för när alla är så extremt koncentrerade och hälsar på Solen osv, medan jag själv, Malin tre år, fnissar högt inombords. Jaja, jag ska väl bli vuxen jag med någon gång. Men we´ll be back. Kan ju inte ge upp efter ett försök inte. Jag ska nog också hälsa på Solen till slut, utan att fnittra.