Malin Anna Isabelle Johanson

Vi bor i ett spokslott!



/ Malin.

Väskan är packad.
Passet ligger i plånboken.
Biljetterna är framlagda.
Något mer?



Hejdå.

Gårdagen var Absolut-trevlig. En gång är ingen gång medan två gånger är en tradition så jag antar att vi får instifta detta som en årlig tradition. Det gick ju inte så bra förra året det där med "en gång i månaden". I vilket fall som helst var det en trevlig kväll med trevligt sällskap. Kunde inte bli mycket bättre. Idag är jag trött men har gödat resväskan så nu är den delvis packad och klar.

Resfebern har börjat infinna sig lite smått och det känns bra. 
Snart är vi på väg! 

Varför har jag ingen resfeber för?

Ikväll blir det i varje fall Tabazco med nära och kära fortsatt av Å eller något liknande. Det kommer bli super tror jag, fast det känns ändå inte som ett hejdå. I och för är det ju aldrig hejdå, men ändå. Ett halvår är ganska lång tid? Jag tror bestämt att sentimentala-klubben kommer att göra sig tillkänna ikväll. Buhu! 

Jag vet inte vem som borde vara gladast; du eller jag?
Grattis igen i alla fall och lycka till uppe i Boden.

Jaha, så sitter man här igen och klockan bara tickar iväg. Känns ganska skönt att denna vecka trots allt blev en ledig vecka. Dagarna har varit fullspäckade och sovmorgonarna välbehövliga. De gamla natt-rutinerna har kommit tillbaka, men om det är något positivt är jag tveksam till. Hann förresten träffa Lisa en stund idag då hon är tillbaka i stan för två dagar. Det var trevligt och underhållande. Påminner mig förresten om att jag måste komma ihåg att ringa Alex imorgon och kolla om hon fortfarande lever i Gbg?

Egentligen vet jag inte ens varför jag sitter uppe vid den här tiden. Att gå och lägga sig så här sent resulterar bara i att man sover alldeles för länge på dagarna och det leder i sin tur till dåliga vanor som verkar vara omöjliga att ta sig ur. För tillfället sitter jag och tittar på någon västern-film som går på 4:an.. eller om det kanske är en serie? Jag har ingen aning. Mitt rum ser mest ut som ett bombnedslag då golvet är täckt med allt som egentligen borde vara någon helt annanstans. Väskan ligger framme men den ekar ganska tom fortfarande. Vi var och växlade lite pengar idag och nu när jag tänker efter måste jag nog gå och kolla vart jag la dom efter att jag har skrivt klart här. Det där med att packa är verkligen en konst. Antingen tar man med sig för mycket.. eller så tar man med sig alldeles för mycket. Det verkar inte finnas något mellanting. Jag har i varje fall försökt göra en lista i huvudet över vad som ska finnas i väskan på söndagkväll. Till en början verkade det som att det faktiskt kunde bli en lite ihåligare väska än tidigare resor.. men så fel jag hade. Det kommer bli precis som det alltid blir. Jag får satsa på att dumpa lite saker i på andra sidan jorden istället. Resfebern är konstigt nog på annat håll, men det kanske kommer på söndag. Den enda som verkar lida av resfeber är mamma, men mamma är ju alltid mamma. Jag kan i alla fall knappt fatta att jag snart är på väg mot något som länge varit en dröm att besöka. Att det dessutom innebär en massa annat gör det hela ju inte direkt sämre. We´re going to Rio, baby!

Nyss kom jag hem och då var klockan tio över tolv. Sen var klockan helt plötsligt ett och efter vad som kändes som tio minuter var klockan två. Nu är klockan snart halv fem och jag har inte en susning om vart de fyra timmarna sen jag kom hem tog vägen? Jag som skulle göra lite nytta har mest suttit och glott på en dataskärm, druckit några klunkar vatten och pratat i telefon. Så fort man är ledig försvinner de någorlunda bra rutinerna direkt, om de nångång var bra? Men det känns ganska skönt att veta att när jag vaknar imorgon (läs; idag) absolut inte behöver gå upp om jag inte vill. I och för sig så får jag inte sova bort hela dagen för massa saker måste uträttas. Men vi får se vad som lockar mest när jag väl vaknar. Om jag vaknar, dvs!

Helgen ser förövrigt väldigt trevlig ut.
Godna.. morgon!

Onsdag?

Lunch på stan med Sophie och Carro och efter mycket velande hamnade vi till slut på Spicy. Men det är ju kanske inte så konstigt. Jag kan räkna till max 3 favoriter som slits flitigt i denna stad. Men i alla fall, lunch blev det och efter några snabba bankärenden fick vi även lite fika i oss. Jag och Sophie åkte sen iväg mot McDonald´s Erikslund för att försöka få lite kontakt med Elli. Kvällen bjöd på smörgåstårta och lite vanlig tårta hemma hos en viss Gustavsson på Skälby. Det var trevligt och faktiskt ett tag sedan sist. Ett farväl blev det också eftersom att han drar iväg upp till Boden den 27 januari och ska slita där uppe tills 7 december. Good luck! Och jag insåg ikväll att jag nog saknar skolan lite mer än jag vill erkänna. Jag saknar att "hänga" och snacka en massa skit som man bara kan göra i skolan. Faktiskt. Men men, det är skönt att veta att vissa saker alltid kommer vara som de är och att det faktiskt finns vissa som man fortfarande kan snacka lite skit med. Kanske inte lika ofta som förut, men desto roligare blir det när man väl gör det.

Just nu känns det som att alla far iväg överallt och ingenstans. Vissa åker långt bort, andra inte. Vissa stannar kvar och vissa stannar.. aldrig kvar? Men det spelar inte någon roll egentligen för det är nog så här det kommer att se ut två år framöver. Folk kommer att befinna sig på resande fot hit och dit och hit igen. Det är bara så det är. Vissa kommer kanske bli kvar där dom beger sig medan andra hittar hem igen. Men oavsett vart vi befinner oss nu och vart vi kommer befinna oss om två år så har vi en sak gemensamt - Västerås. Och vad man än har att säga, och inte säga, om denna stad så är det ändå hem och hem kommer alltid till slut, som Sophie skulle sagt. Allt som finns här och allt som har sagts och gjorts här, alla minnen, blir det som på något sätt knyter oss samman. Vilket faktiskt består, tro det eller ej. Och oavsett hur jobbigt jag än kommer att tycka att den här veckan kommer att bli så vet jag att det kommer bli ett kärt återseende när vi väl ses igen. När det blir vet jag inte. Men hem kommer man alltid..

Alex, KJ, Erik och Eric drar till Aussie imorgon natt, Hattmoster har under mystiska omständigheter flyttat till Götet utan att säga något, Elli, Carro, Jacob och David åker till Thai och Australien i början av februari, Lisa fortsätter att slita uppe i Sälen, Anders drar upp till Boden den 27 januari, Lina är på Sicillien och Johanna är i England. Claduio och jag åker till Sydamerika.. om en vecka? Och jag tror att en månad av precis ingenting av allt är precis vad jag behöver just nu. Januari är en skitmånad enlig mig, februari med för delen. Känns därför lika bra att dra. I alla fall för ett tag. Jag behöver tänka, eller rättare sagt.. sluta tänka. Och kanske bara njuta? Ja, så gör vi! Sen blir det nya tag igen den 14 februari. Förresten har jag fått förslag om att jag borde starta en resedagbok, men jag ska ju bara vara borta en månad så jag tycker det känns lite onödigt. Jag hade tänkt hålla mig borta från allt som innebär datorer under 30 dagar. Rena befrielsen om du frågar mig.


Nog med tjafs, nu ska jag sova!

Jag längtar efter att inte göra någonting.
Att inte behöva göra någonting. Att veta
att tid inte har någon betydelse och att
pengar är till för att slösas på allt och inget.
Jag längtar efter massa sol och värme och
vita stränder där man kan ligga tills huden
bränner av smärta. Jag vill kasta mig rakt ut
i Atlanten och sitta vid vattenbrynet och känna
hur sanden sipprar mellan tårna. Jag vill åka
långt bort och inte komma tillbaka på ett bra tag.

















Sånt där ni vet..

....

För många farväl som ska hinnas med inom den närmaste veckan och när jag tänker på det får jag ont i magen. Eller jaja, på återseende I guess, men ändå. Är man ett känslomässigt vrak så är man. Punkt!

Satt förresten och tänkte lite på sommaren 2008 (Redan? Ja!). Detta år ska jag nog vara ute i god tid om jag inte vill måla biblioteksmöbler ute i Skultuna. Vilket jag inte vill. Nej, i år vill jag befinna mig någon helt annanstans hela sommaren. Ska börja fundera lite närmare på det.

Nyår i all ära. Ett nyår som alla andra. En kväll som man måste ta sig igenom och till slut så står man där och tittar upp mot himlen och möts av alla raketer och året som gått spelas upp i revy framför en. Som alltid. Men oavsett vad jag tycker om sådana här högtider och vad folk har för ursäkter med det så kommer tolvslaget alltid vara lite speciellt för mig. Filosof som jag är trängs minst en miljon olika tankar i skallen och hjärtat pumpar ganska fort, en blandning mellan adrenalin och förväntan. Man lämnar gammalt groll bakom sig och vänder blad. Jag blir alltid lite sentimental när saker och ting ska ta slut, men ett nytt år känns alltid som en frisk fläkt. 2007 var förra året och nu blickar vi framåt mot ett nytt år. Jag lämnar i och med detta mitt livs bästa år bakom mig och säger hej till ett år utan några som helst riktlinjer.

Tummen upp för 2008!