Malin Anna Isabelle Johanson

Alex drog till Dublin igår kväll. Jag håller alla tummar, vännen. Verkligen. Kanske till och med kommer och hälsar på inom en snar framtid. Lisa är kvar i Göteborg och fyller på glasen åt massa folk. Fast i och för sig kommer hon hem snart. Ett tag i alla fall. Tur det. Carro drog till Paris idag med Ellen. Dom kommer också hem snart, nämligen på lördag. Hattmoster drar till Götet imorgon för att träffa sin pojke. Kommer i och för sig också hem snart. På måndag. Min kusin är iväg på andra sidan jordklotet. Studier i Peking rättare sagt. Alexander drog till Aussie och Lisa likaså. Och lilla jag då, vart vill jag åka?

Mitt tålamod och humör börjar tryta lite och ibland kan jag nästan känna hur allt som kommer ur mig låter på snudd till elakt. Tro mig - det är inte meningen. Men frustration är något som börjar krypa sig allt närmare mig och jag vet precis vad det handlar om. Brist på aktivitet i mitt liv just nu gör att rastlösheten gräver hål i huvudet. Jag vet i och för sig att jag får skylla mig själv lite grann. Lite. Hade jag tänkt ett steg längre och inte låtit "det ordnar sig.." ekat i mitt huvud och börjat jobbsökandet redan i vår så kanske jag inte hade behövt sitta här och klaga. Jag gillar inte att klaga egentligen. Men det känns som det är det enda jag gör om dagarna nu.. och fikar såklart. Herregud, jag har tröttnat på att fika nästan. Jag måste skaffa mig en hobby, ett jobb. Tankar på att börja plugga lite smått har till och med etsat sig fast i min hjärna. Det är något jag absolut inte trodde att det skulle finnas seriösa tankar på. Och när jag menar plugga tänker jag enbart på enstaka kurser. Mamma har föreslagit att jag kanske borde börja plugga på riktigt till våren. Jag höll på att trilla av stolen. Det lät för vuxet. Jag kan inte utbilda mig? Inte än. Absolut inte på.. lång tid. Jag vill ju jobba ju. Helst hela hela hösten. Jag ger Västerås ytterst lite tid till. London lockar, Göteborg likaså. Plugga eller jobba? Jag vet faktiskt inte. Mot Aussie i mars blir det i alla fall. Det är ett måste.

Framtiden VS. Minnen står en upp i halsen just nu. Det känns. Och det gör ont, ibland. Jag känner på mig att denna höst kommer bli mycket. Både på gott och ont. Saker och ting förändras och det är ju bara att acceptera det. Allt är som vanligt, men ingenting är som förr. Att packa väska och bara dra skulle kännas skönt. På riktigt. För jag har nu insett att det som jag vill ska stanna. Det kommer stanna.