Malin Anna Isabelle Johanson

Nu är det dags att stänga av telefonen igen.
På riktigt.
Och datorn.

Sjuk pirat..

Men! Det var nog precis vad jag behövde. Jag ska ju absolut inte klaga. Jag har faktiskt umgåtts med världens bästa småttingar på Busborgen. Det är inte att leka med, tro mig.

Helgen i sin hel helt har bestått av jobb och ytterligare en massa jobb. Så nu så här på söndagskvällen är jag lagom sliten. Ja, ni hörde rätt. Jag har bara jobbat i ynka tre dagar i rad och är helt färdig. Men vadå, det tar på en att hålla efter 6-åringar hela dagarna. Veckoslutet har i alla fall varit bra. Tyvärr har jag dragit på mig världens största förkylning varvat med halsont. Men det kostar ju att ta det lugnt, så att säga. Desto mer taggad är jag nu för nästa helg då inte vem som helst går och blir hela 20 år. Som vi har väntat. Party!

För första gången sedan jag började gymnasiet (?) får en hemmakväll duga för mig denna fredag. Det spritter dock i fingrarna av rastlöshet och jag skulle gärna slå klackarna i taket. Fast nej, jag hoppas på en lugn helg denna helg. Blir jobb både lördag och söndag och med tanke på att min ork innefattar noll just nu så känns en bakfylla som det minsta jag behöver imorgonbitti när klockan ringer 09.00. Jag ska tvinga mig själv till att göra ingenting denna helg. Försöka så att säga. Med tanke på förra helgen och hur veckan har sett ut skulle jag nog behöva flytta ut i skogen en månad. På riktigt. Allting står mig upp i halsen och reserverna börjar ta slut, om dom inte redan gjorde det för en månad sedan. Men man kan ju fråga sig på vad? Jag har ju inte direkt gått in i väggen.. Eller så är det just det jag har, fast av andra anledningar.

Mamma påstår att jag driver en sambandscentral. Tyvärr fick hon rätt i helgen. Därför har jag bestämt att jag denna vecka ska göra så lite det bara går. Inte planera något över huvudtaget, ännu mindre stressa. Jag tror nog att jag är världens sämsta stresståliga människa. Jag har nog ljugit lite för mycket i mitt CV. Men men.. Mobllen ska stängas av lite mer. Kanske hela tiden, typ! Så svarar jag inte hemma så är jag helt enkelt på annat håll och orkar inte prata i telefon. Nu ska jag snooza vidare, stänga av datorn och sen åka ner på stan för en välbehövd lunch.

Jag vet inte riktigt vad det är men jag har en så otrolig längtan efter jul, december och adventsljusstakar. Kanske har det att göra med mörkret eller något. Det känns som att julen lyser upp de dystra månaderna under den här perioden av året. Men jag vet inte. Just nu vill jag verkligen bara att december ska komma. December kan, förutom julskinka och skridskor, innebära en himla massa jobb och det är något jag ser fram emot. Jag hoppas att varje dag fram till den 23 december består av jobb. Jag skulle faktiskt inte ha något emot det nu, på riktigt. Sen om jag sitter här den 14 december och klagar över hur trött jag är och hur mycket jag längtar tillbaka till att få plugga istället för att jobba så är det en världslig sak. Jobb innebär pengar och pengar kan behövas till nästa år. Om min omgivning har tur kanske de till och med får julklappar detta år igen, kanske.

Om när det gäller pengar skulle jag behöva en egen personlig rådgivare. Någon som talar om för mig exakt hur jag på bästa sätt sparar mina pengar och som även vid nödsituationer gömmer varenda 50-öring. Ju mer arbetslös man är desto mer pengar gör man av med? Typ.. på ett ungefär i alla fall. Men egentligen förstår jag inte hur man har råd med allt. Men på något sätt går det. Tyvärr. För jag måste faktiskt säga tyvärr. Det är sorgligt att se sina kontoutdrag nuförtiden. Men men, what to do. I helgen tänkte jag dock spendera så lite pengar som det bara går. För det borde ju vara möjligt på något sätt? Det måste väl finnas hundra saker som är gratis att göra i Västerås under fredag, lördag, söndag? Eller är jag helt ute och cyklar? Fan..

Denna vecka då? Jobba på fredag. Kanske lördag och söndag om jag har tur. Jag älskar Busborgen har jag insett. Det är inte alltför avancerat och barn är ju för härliga. Oftast. Mamma undrade om jag inte skulle bli förskollärare.. så långt tänker jag dock inte gå. Never. Men kalasvärdinna kan jag gärna förbli ett tag framöver. Vem vill inte gå utklädd på jobbet liksom? Dessutom är man nog som mest intelligentast som barn. Vad som helst kommer ur deras söta kä.. munnar. På torsdag blir det Stockholm. Jag tänkte nämligen shoppa för alla pengar jag inte har. Eller så ber jag snällt till mamma med hundvalpsögon om att jag behöver nya vantar, ny halsduk osv. Ja, så får det bli. Hundvalpsögon, Malin. Kom ihåg det!

Det är onsdag imorgon, inte torsdag. Det är fortfarande oktober och inte november.

Jag tänkte..
Gå upp vid niotiden, ställde till och med klockan.
Åka till Friskis och Svettis eller ta en promenad.

Jag valde..
Att sova lite längre.

Nu blir det dusch osv. Sen ska jag om några timmar
åka ner på stan och käka lunch med grabbarna.

Äntligen - Carro och jag pallrade oss till Friskis och Svettis ikväll. Det var ju trots allt två veckor sen och kortet håller ju bara i två månader till, så det är bäst att inte ligga på latsidan.

Varje gång jag går i en Friskis lokal blir jag förvånad över hur många människor det egentligen är som rör sig där, jämt. Så många man inte känner igen.. och SÅ många man faktiskt känner igen. Västerås kan vid såna tillfällen kännas allt för stort. En annan sak som vi uppmärksammade var att F&S är precis som en lågstadieklass. På pricken faktiskt. De duktiga eleverna tar en plats längst fram, så nära läraren det bara går. Medan det mindre rutinerade (erfarna?) hellre väljer en plats mer i skymundan. Säg vad ni vill, men så var det i alla fall ikväll och alla andra gånger jag besökt de lokalerna. Dessutom finns det en viss prestationsskillnad. Seriösa som vi är, jag och Carro, tog vi åtskilliga pauser. Lite då och då, när det blev för jobbigt eller när motivationen helt enkelt försvann. Annat var det dock med de hurtiga människorna längst fram. Paus kan det inte ens stava till och så gäller det ju att impa på instruktören så mycket det bara går. Och jag som trodde jag skulle slippa konkurrens i och med att jag slutade idrotta? Äh, jag föredrar pauser längst bak. Kanske till och med ska dit imorgon förmiddag.. och ställa mig längst bak.

Jag ska se till att den här veckan blir fullspäckad. Då slipper jag vara rastlös. Uppsala får stå för det hela dagen imorgon.

Och apropå Uppsala så kröp lite ångest fram idag över att behöva tillbringa en hel dag i sjukhusmiljö. I och för sig  vet jag vad morgondagen kommer innebära. Men ett sjukhus är alltid är sjukhus och det finns bara en anledning till varför man befinner sig där. Jag ska lyssna och åter lyssna på vad de kära doktorerna har att säga och sen ska jag gå hem. För det finns inte så mycket att tillägga faktiskt. Inget som känns värt mödan. För jag måste tänka efter två gånger på om det faktiskt existerar och då känns svaret rätt givet. Kan dock bli rätt så intressant. Men jag vägrar räkna till 10, så det så!

Om inte annat så kanske jag kan inhandla en vinterjacka och ett par vinterskor under "lunchpausen"?

Alex drog till Dublin igår kväll. Jag håller alla tummar, vännen. Verkligen. Kanske till och med kommer och hälsar på inom en snar framtid. Lisa är kvar i Göteborg och fyller på glasen åt massa folk. Fast i och för sig kommer hon hem snart. Ett tag i alla fall. Tur det. Carro drog till Paris idag med Ellen. Dom kommer också hem snart, nämligen på lördag. Hattmoster drar till Götet imorgon för att träffa sin pojke. Kommer i och för sig också hem snart. På måndag. Min kusin är iväg på andra sidan jordklotet. Studier i Peking rättare sagt. Alexander drog till Aussie och Lisa likaså. Och lilla jag då, vart vill jag åka?

Mitt tålamod och humör börjar tryta lite och ibland kan jag nästan känna hur allt som kommer ur mig låter på snudd till elakt. Tro mig - det är inte meningen. Men frustration är något som börjar krypa sig allt närmare mig och jag vet precis vad det handlar om. Brist på aktivitet i mitt liv just nu gör att rastlösheten gräver hål i huvudet. Jag vet i och för sig att jag får skylla mig själv lite grann. Lite. Hade jag tänkt ett steg längre och inte låtit "det ordnar sig.." ekat i mitt huvud och börjat jobbsökandet redan i vår så kanske jag inte hade behövt sitta här och klaga. Jag gillar inte att klaga egentligen. Men det känns som det är det enda jag gör om dagarna nu.. och fikar såklart. Herregud, jag har tröttnat på att fika nästan. Jag måste skaffa mig en hobby, ett jobb. Tankar på att börja plugga lite smått har till och med etsat sig fast i min hjärna. Det är något jag absolut inte trodde att det skulle finnas seriösa tankar på. Och när jag menar plugga tänker jag enbart på enstaka kurser. Mamma har föreslagit att jag kanske borde börja plugga på riktigt till våren. Jag höll på att trilla av stolen. Det lät för vuxet. Jag kan inte utbilda mig? Inte än. Absolut inte på.. lång tid. Jag vill ju jobba ju. Helst hela hela hösten. Jag ger Västerås ytterst lite tid till. London lockar, Göteborg likaså. Plugga eller jobba? Jag vet faktiskt inte. Mot Aussie i mars blir det i alla fall. Det är ett måste.

Framtiden VS. Minnen står en upp i halsen just nu. Det känns. Och det gör ont, ibland. Jag känner på mig att denna höst kommer bli mycket. Både på gott och ont. Saker och ting förändras och det är ju bara att acceptera det. Allt är som vanligt, men ingenting är som förr. Att packa väska och bara dra skulle kännas skönt. På riktigt. För jag har nu insett att det som jag vill ska stanna. Det kommer stanna.